hildarask.blogg.se

Mitt liv? Jo, det är såhär, jag sitter i en väldigt konstig berg-&-dalbarna som bara luras hela tiden. När man känner att livet bara går uppåt & uppåt, så är det ett stup rakt ner & denna hemska magkänsla kommer & det känns som magen vänder sig ut & in. Karusellen snurrar runt & runt flera varv, man blir så snurrig, så spy färdig, man vill bara att det ska sluta. Eller som ett spegelhus, man sitter fast & hittar aldrig vägen ut, man måste vara perfekt, & när man väl tror att man är det (hittat vägen ut) kommer en annan spegel & står ivägen. 

 

Galet vilka krav vi har på oss sjäva, speciellt i denna ådern, 12-17, jag vill så gärna bara komma förbi dessa tonårsåren. Oj nu tänker ni säkert, 12? Leker du inte med barbies, som jag gjorde? Nej, det är väl kul för dig om du lekte med barbies som 12 åring men det gör inte jag. Som 12 åring ser jag mig själv som en tonåring. Av massa olika anledningar. 

- Man ställer en massa krav på kropp, utséende, hur man är som person osv..

- Populäritet blev plötsligt en stor grej

- Man (jag iaf) blir mycket mer aggresiv, på bland annat vänner & familj

- Men mest av allt, man måste ta ett stort ansvar

 

Osv, osv .. Nu är det massa tankar som rullar som ett rullband i mitt huvud. Men med alla dessa tankar skulle detta inlägget bli en stor fet bibel om hur jobbigt men även roligt det kan vara att vara tonåring.  

Avundsjukan stiger som på en temperaturmätare när det går från 0 till 40 grader på 1 halv sekund. Oh, så känns det exakt, alla dessa känslor jag förklarat i detta inlägget är som en tur på denna speciella "Roller Coaster", mer kallat mitt liv. Mhm, det känns så himla bra att dela med sig utav sin känslor. Även om man inte vi dela med sig utav allt känns det mycket bättre, tycker jag om man skriver ner det på ett papper, i mobilen, plattan, datorn, berättar för en förälder, familjmedlem eller en kompis. Vad som helst, bara jag får ut mig det, varje gång känns det en tung sten lossnar från min axel. Hur många gångar har ni inte hört det va?

Men det är detta året + sen i sommras år 2013 som jag börjat att känna detta. & dessa känslor, dom är så tunga, så äckligt jobbiga. Man gråter sig till sömns med tanken om att det bara måste ta slut. 

 

Det finns absolut bra saker i livet också, det är inte så att när man kommer upp i denna åldern så ramlar man i ett dyke full av deprission. Det är mer som att man åker på en kurvig grusväg, med gupp & dyken man lätt kör ner i, men man kämpar sig upp igen. Det går alltid, men man får ta sig sin tid helt enkelt. 

 

Ett citat jag alltid följer är - Allt tar sin egna tid, men tiden läker alla sår. 

Vilket jag tror på, vid olika omständigheter. Men iaf de flesta, xoxo Hilda